Men idag måste jag skriva här. Idag går det inte att negligera den här bloggen. Idag är det ett år sedan det ofattbara hände, sedan en ensam man tog 77 liv i Norge. Ett attentat riktat mot norsk arbetarrörelse, mot våra bröder och systrar. Våra kamrater. Det hade lika gärna kunnat hända här. Jo, det hade faktiskt det för Breivik är inte ensam med sina tankar, långt ifrån. Däremot är han den ende som använt våld som vapen.

Varje dag sprids främlingsfientliga, kulturhatande och ofta rent rasistiska åsikter. Det märks tydligast på nätet, kanske för att människor där kan vara anonyma. Men det märks även vid köksborden, fikarasten, diskussioner på krogen. Och vet ni vad? Det är vår förbannade plikt att säga ifrån!

Det är vår plikt, arbetarrörelsens skyldighet, att aldrig någonsin acceptera sådana åsikter. Vi får aldrig bli för rädda för att protestera, kämpa emot, övervinna med argument. Vi får aldrig någonsin backa, tänka “Den där diskussionen får någon annan ta”. Det är läskigt, man får ta otroligt mycket skit och ibland rena hot. Men vad är valet? Att medvetet vända bort blicken och ignorera? Det funkar inte. Låter vi ogräset spridas så kommer vi snart stå i det till midjan.

Arbetarrörelsens viktigaste ord är solidaritet. Det är vår grund, arbetarrörelsens självaste kärna och själ. Vårt hjärta och vår drivkraft. Och vår solidaritet ser inga nationsgränser, gör ingen skillnad på hudfärg eller bryr sig om religion eller kultur. Vår solidaritet omfattar alla – och den måste vi alltid kämpa för!

Vågar jag, så vågar du. För vi är inte ensamma. Vi är många, vi är starka, vi tror på vår sak och det allra viktigaste – vi tror på människors lika värde.

Anny Berglin

Jag blir alldeles mörkrädd när jag läser detta, det handlar om Sverige 2012! Har vi inte kommit längre? Det är skrämmande, beklämmande och ett tydligt tecken på vilken attityd som finns hos svenska arbetsgivare gentemot facken. HRF och deras förtroendevalda fortsätter dock kämpa för bättre villkor, för solidaritet och för sina rättigheter. Jag hoppas innerligt att samtliga LO-förbund ställer sig bakom deras kamp för deras utmaningar är också våra utmaningar. Om vi signalerar att vi inte riktigt bryr oss om att det här pågår, då kommer snart turen till våra egna fackförbund. Snart är det våra egna förtroendevalda som blir hotade och trakasserade. Jag tycker att HRF är ett föredöme för den fackliga kampen, för de ger inte upp.

Jag önskar att jag personligen kunde sympativarsla för HRF för de är värda så mycket bättre. Heja HRF!

Anny Berglin

I LO:s stadgar står följande:

“LO ska därvid och i övrigt verka för en samhällsutveckling på grundval av politisk, social och ekonomisk demokrati präglad av jämlikhet och jämställdhet.”

Monarki är inte demokrati. Att vårt lands statschef inte väljs utan föds till sitt ämbete är inte demokrati. Det är ett förlegat statsskick och lämpar sig inte i ett modernt samhälle. På kongressen var det även en av talarna som påpekade att ett presidentval uppmuntrar till ett politiskt samtal, medan ett kungahus uppmuntrar till.. ja, vad? Att driva med ett litet barns förnamn? Att fördöma en tonåring som vill leva sitt liv som sitt? Att driva en ung kvinna till ätstörningar? Nej, det är helt enkelt dags att befria kungafamiljen innan Estelle tvingas växa upp i samma bojor som sin mor. Och jag är stolt, glad och nöjd över att LO väljer att ta det ställningstagandet.

Anny Berglin

Det var många viktiga beslut som fattades under de här dagarna. Det som kändes viktigast för mig var ett klart och tydligt ställningstagande mot vinster i välfärden. Det var en nästan enig kongress som stod bakom det beslutet och applåden var öronbedövande. Mäktigt, är det ord som bäst beskriver det!

Det kändes också som en seger att vi beslutade att verka för att LOV avskaffas och för att A-kassenivån ska höjas till 90%. Även många positiva SEKO-beslut togs, t.ex att ett transportpolitiskt program ska tas fram. Det blev också mycket prat om feminism, särskilt från vår nye LO-ordförande Kålle. Härligt! Ännu härligare är att Ingela Edlund, som är SEKO:it, blev invald i LO-ledningen. Stort för både SEKO och LO-kollektivets alla kvinnor.

Kongressen har varit riktigt härlig. Utmattande, javisst. I lördags höll vi på från 09:00-01:30. Men även fast jag kände mig tröttare än nånsin, även om jag knappt sov något under helgen, så fann jag energin från både min egen fackliga glöd och från mina kamraters kampvilja. När vi stod sista dagen, hand i hand och sjöng “Internationalen”, då kändes det verkligen som att vi tillsammans kan förändra hela världen. Det var en skön känsla som jag tänker behålla och plocka fram när den behövs.

Förövrigt tycker jag att vår delegation från SEKO var allt igenom fantastisk. Härliga människor hela bunten, kloka och inspirerande! Vissa har den här helgen gett mig otrolig mycket pepp, kärlek och hopp – i vissa fall utan att de nog egentligen varit medvetna om det. Tack för de här dagarna, nu kommer det troligtvis dröja innan ni får se mig igen. Eftersom jag inom en relativt snar framtid kommer bli arbetslös kommer jag även förlora alla mina uppdrag inom SEKO. Jag hoppas förstås på att komma igen, men just nu känns det som en lång väg att ta sig.

Att jag kommer bli uppsagd och förlora mitt arbete känns förstås tungt, men det som får mig att vilja börja gråta är just att jag även förlorar mitt fackliga arbete. Jag känner att jag precis hittat igen min inspiration och min vilja att göra något – men nu går all den viljan förlorad. Den dagliga fackliga kampen på min arbetsplats, och för att få chansen att arbeta även på högre nivå, kommer gå förlorad för mig nu. Det känns otroligt jobbigt och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Vad ska jag fylla upp min tid med nu, liksom?

Min klubbordförande säger alltid att det kommer bli bättre. Jag försöker välja att tro på det nu också, för innerst inne är jag optimist.Och de ord jag främst tar med mig från kongressen, och från den här jobbiga mellantiden då jag väntar på uppsägning, in i framtiden är de här:

PS. Tack för allt stöd och all värme jag fått, både under kongressen och nu efteråt. Vissa av er förstår exakt min situation, vissa gör det inte men lyssnar och försöker ändå förstå. Och Zandra, du är min klippa. Igår, idag och imorgon! DS.

Det har varit en bra dag, kan jag börja med att säga. Invigningen var fylld av rysningsmoment, sen är jag väldigt lättberörd också. Tror dock att de flesta delade en känsla av hopp och pepp! Invigningen hade också ett tydligt fokus på ungdomar och ungdomsarbetslöshet vilket jag tyckte var fint, rätt och riktigt. Det ÄR en viktig fråga och något som vi som rörelse måste bli bättre på att handskas med. Imorgon kommer det upp flera motioner som jag anser vara väldigt viktiga inom det här området!

Men vi ska kanske hålla oss till idag först? Ja, det tycker jag. Efter invigningen, som avslutades av ett långt men intressant tal av Wanja, så drog det liksom igång på riktigt. Inledningen var rätt seg faktiskt, med mycket formalia och för mig rätt ointressanta beslut. Jag menar, det ÄR inte så jättespännande att välja rösträknare. Jag passade på att smita ut en stund i mässhallen utanför där jag lyckades samla på mig en t-shirt, en poesibok och en påse kanderade nötter. Gratis är gott, som man brukar säga…

Efter godis- och kisspaus återvände jag in till kongresshallen och nu började liksom det roliga. Det blev diskussion om främst tre motioner. Först en angående att utöka LO:s styrelse så att alla förbund får en plats, sedan en motion angående att utöka LO:s ledning med en person från tre till fyra och till sist en motion om att skriva in i stadgarna att SSU är LO:s ungdomsförbund. Det var intressant att följa diskussionerna, även om det ibland kändes som att tio pers gick upp och sa exakt samma sak. Men så är det ju alltid när saker ska diskuteras!

Den första motionen gick till omröstning eftersom LO-styrelsen yrkade avslag men flera var uppe för att istället yrka bifall. Nu började det riktigt spännande för efter handuppräckning skulle vi rösta via våra iPads. Vilket inte fungerade för mig. Det ledde såklart till mild panik från min sida, som tur var fanns tekniker på plats. Inte för att det löste något, men de kunde iallafall lämna fram en lapp med min röst på till presidiet. Motionen bifölls med siffrorna 244 för bifall, 133 för avslag. Mer spännande kan det knappt bli!

Även den andra motionen ledde till omröstning men det räckte med enkel handuppräckning för att reda ut att majoriteten var för att utöka LO:s ledning till fyra personer. Yeey, tycker jag eftersom jag röstade för bifall av båda motioner. Jag tycker det är självklart att alla förbund ska ha en plats i LO-styrelsen, för även om de tekniskt sett inte ska företräda förbunden där så blir det nog ändå så till viss del. Dessutom tycker jag att alla förbund inom LO är lika mycket värda, oavsett hur många medlemmar man har. Lika självklart tyckte jag det var att utöka LO:s ledning. Finns det fyra klockrena kandidater så känns det konstigt att välja bort en, på grund av stadgarna när det är så enkelt att göra den ändringen.

SSU-motionen bifölls dock inte utan fick avslag. Inte så konstigt, för det skulle bli skevt att i stadgarna binda en annan stadgebunden organisation till sig. Det blir ju bara knas!

Efter dessa beslut var dagen över 18:00 och det var hopp&lek för hela slanten! Vi hoppade hela vägen till hotellet och sedan vidare mot Sveavägen där vi mötte upp min (snart föredetta…) kollega Zandra och skämde bort oss med middag på Jensens. Är det löningsfredag så är det! Nu sitter vi på hotellet igen och ska väl alldeles strax släcka lampan och krypa i säng. Imorgon blir en LÅNG dag då vi redan ligger grymt mycket efter. Vi i SEKOs delegation börjar 08:30 på förbundskontoret, sen kör det igång på riktigt 09:00 med paneldebatt. Imorgon är det också val till ordförande vilket känns som den kanske mest spännande frågan på hela kongressen!

Imorgon ska också våra nya yrkanden på en motion om ungdomsmedlemskap behandlas. Jag har avsagt mig att gå upp i talarstolen, jag har insett att jag inte riktigt pallar. Av olika anledningar. Det kändes först riktigt dumt, för vad gör man på kongressen om man inte vågar gå upp och tala? Sen pratade jag med andra SEKO-ombud och tröstades med att det är många, många ombud som inte kommer gå upp. Jag gör ändå nytta genom att vara där, rösta klokt – och inte minst så har jag ju faktiskt skriva själva anförandet och varit med i arbetet med att forma sagda motions att-satser.  Där jag inte kan använda rösten som vapen, använder jag istället pennan!

Godnatt kära vänner, som jag skrev i början så finns jag på Twitter annars kommer ett nytt inlägg imorgon kväll. Efter nattplenan, som kan hålla på… hur länge som helst, skulle jag tro!

Anny Berglin

Men nu blir det sällan som man har planerat.

För bara efter någon timme får jag ett besked som kommer förändra hela min tillvaro, kullkasta hela min vardag. Företaget där jag jobbar lägger ner och jag står snart utan jobb. Hur hanterar man ett sådant besked? Hur ska man reagera? Min första tanke var nog “Det här kan inte stämma!”. Ursäktade mig och sa till vår fantastiska förbundssekreterare att tyvärr, jag kan inte vara kvar. Gjorde allt jag kunde för att inte börja grina där och då, för hur pinsamt vore det inte att börja böla inför henne? Jag ska ju vara en stark, facklig kvinna som man kan räkna med. Ingen snyftis!

I trappen på väg ner mot utgången kom tårarna. Inte för att jag lät dem, utan för att de inte kunde stoppas. Jaha, vad ska jag göra nu? Hur ska jag ha råd med hyran? Från och med när är jag arbetslös? Hur blir det med min semester? Och hur blir det med mina fackliga uppdrag?  Så otroligt många tankar snurrade i huvudet på samma gång att jag blev alldeles snurrig. Drog ett djupt, skakigt andetag och ringde vår personalchef. “Berätta för mig vad det är som händer!”

Det var ett fint samtal. Vi har, eller ska jag säga hade, en fenomenal personalchef som växt otroligt i mina ögon senaste månaderna. Han svarade på mina frågor så gott han kunde, gav mig råd, försäkrade mig att de kommer göra allt de kan för att hjälpa oss vidare. Men all hjälp i världen räcker inte när man bor i en stad där det knappt finns några jobb.

Dagen fortsatte i nån slags förvirrad dimma. Jag förklarade för mina ombudskamrater vad som hänt, fastän jag knappt fattade det själv. En sak måste jag erkänna: Jag är förbaskat stolt över att jag lyckats hålla ihop hela dagen. Då och då har det liksom tänts en neonskylt med texten “ARBETSLÖS!” i blinkande rött i mitt huvud men jag har på något sätt lyckats ignorera det.

Vad som händer i framtiden vet jag inte. Jag vet inte var jag kommer ta vägen, om jag stannar i Östersund eller söker mig nån annanstans. Det enda jag vet just nu är att jag ska göra mitt allra bästa för att fokusera på här och nu. I helgen är det LO-kongress, den ska få uppfylla hela min tankevärld så jag slipper grubbla för mycket. Jag är medveten om att jag nu i ett slag förlorar det allra käraste uppdrag jag har : att sitta med i vår klubbstyrelse. Det har varit några underbara år och jag kommer sakna det otroligt mycket trots motgångar och hinder på vägen. Jag kommer sakna studieansvaret, jag kommer sakna ungdomsansvaret. Jag kommer sakna känslan av att jag kunde göra saker möjliga. Men jag har här och nu. Jag har helgen. Jag har LO-kongressen och det är definitivt inte fy skam. Det ska bli en spännande och lärorik helg – och jag är verkligen på rätt ställe för att få ett sånt här besked.

Omgiven av kamrater, kan man begära mer?

Ja, det här första inlägget blev kanske lite rörigt och väldigt personligt. Men det är en sådan dag, då det inte går att undvika personliga tankar. Nu ska jag snart stänga av datorn och krypa ner i min härliga säng här på Clarion Sign och förhoppningsvis sova sött. Imorgon startar kongressen på riktigt och då gäller det att vara pigg, alert och vaken!

http://op.se/lanet/ostersund/1.4739642–jag-var-den-forsta-som-grat-
http://op.se/lanet/ostersund/1.4738709-100-forlorar-jobben-da-118100-upphor

Anny Berglin

Under LO-kongressen kommer den här bloggen förhoppningsvis (troligtvis) sjuda av liv då jag ska blogga om vad som händer och sker. Jag är ju ombud åt SEKO och det ska bli otroligt spännande! Mest spännande tycker jag att diskussionen angående ordförandevalet kommer bli. Om det blir någon diskussion, men det hoppas jag med. Jag tänker vara lite försiktig i dagsläget att säga vad jag tycker, det känns lite vanskligt eftersom jag är just ombud.

Annars då, händer det något i den fackliga världen? Åh jo, att det gör. Jag tycker att jag märker av en stor attitydförändring både i “verkliga livet” och på sociala medier. Efter en vår med flertalet tunga avtalsrörelser (och det är inte på långa vägar färdigt än) så är det många som pratar och diskuterar fackliga frågor. Det tycker jag är otroligt roligt såklart!

Apropå roligt vill jag också passa på att berätta att HRF släppt en ny app, Schysta Villkor, där du enkelt kan kontrollera om restaurangen som du tänker äta på har kollektivavtal eller inte. En viktig, bra och efterlängtad app till mobilen!

Vill också återigen uppmuntra er att skriva inlägg hit. Jag vet att ni har mycket att säga – ta chansen! Skicka in ditt inlägg till fackingpolitics@gmail.com. Och tills vi hörs igen, vilket troligtvis inte blir förrän kongressen om inget oförutsett händer, så önskar jag er en fin tillvaro med schysta villkor, avtalsenlig lön och alla andra förmåner som facket gett dig!

Anny Berglin

Just i dagsläget har jag kanske inte rätt resurser eller medel för att kunna förvandla FackingPolitics till det som min vision är: en plattform för alla med röda värderingar. Ett ställe där man kan få skriva vad man tycker utan krav på att det ska vara krångligt, pretto eller avancerat.

Även nu är ni självfallet mer än välkomna att skriva ett inlägg hit. Det kan handla om allt från avtalsrörelsen, till A-kassa, till politiska beslut till arbetsmiljö… ja, precis allt som har med facklig-politiska frågor att göra. Inlägget skickar ni in till fackingpolitics@gmail.com!

Jag hoppas ni tar chansen att vara med och bygga upp sidan, för jag tror att ni tycker en hel massa saker som andra också vill läsa! Varmt välkomna med era inlägg.

Anny Berglin

Ärligt talat känns det inte särskilt bra. Jag tycker att det var en för viktig fråga för att släppa så fort, för just fort tycker jag att det gick. Nånstans kan jag tycka att om vi någonsin ska gå ut i strejk, så var det nu. Att grundplattan var den viktigaste frågan även för Almega tycker jag är ett bra kvitto för dess relevans.

Visst är det fint och bra att vi får större insyn över den lokala lönesättningen men det spelar inte så stor roll när det i slutändan är arbetsgivaren som bestämmer lönerna, och arbetsgivaren har möjlighet att nolla anställda. Ingen trodde att någon skulle bli nollad när grundplattan först förhandlades bort men tji fick dom.

Ett avtal är vad vi alltid strävar efter. Men just i det här fallet är jag inte nöjd. Just i det här fallet är jag djupt, djupt besviken på resultatet. Vi hade ett bra läge att vässa vårt strejkvapen och visa arbetsgivaren att vi är starka, vi är enade och vi viker oss inte. Istället förvandlades “Vargen kommer!” till “Strejken kommer!” och arbetsgivaren skrockade för sig själv och tänkte “Jo tjena att den gör.”

Anny Berglin

Jag läste idag också en artikel om att antalet unga som skadar sig på jobbet ökar. Mellan 2010 och 2011 ökade antalet anmälningar rörande unga mellan 16 och 24 år till Arbetsmiljöverket med skrämmande 17 procent. Det ÄR inte acceptabelt och ett så tydligt tecken på att vi måste byta regering 2014! Vi kan inte ställa upp för en regering som anser att arbetsmiljö är oviktigt, som lägger ner Arbetslivsinstitutet det första de gör och som drar ner på resurserna till Arbetsmiljöverket.

Nej, det är hög tid att låta någon annan styra Sverige nu. 2014 kan tyckas vara långt bort, men det är närmre än vi tror. Och 2014 måste ett maktskifte ske!

Anny Berglin