(Först vill jag bara be om ursäkt för den låga uppdateringen. Jag har dock ganska fullt upp just nu och har prioriterat bloggen relativt lågt. Men OM det är så att du skulle vilja läsa mer på bloggen så skriv ett eget inlägg vettja! När nån annan läser det blir hen kanske inspirerad och VIPS har du nåt att läsa! Det är ju trots allt lite meningen med den här bloggen – att ni också ska få chansen och möjligheten att skriva.)
Strejk. Konflikt. Sympatiåtgärd. Solidaritet.
Ord som vi hört ganska mycket senaste tiden. Det är ett tungt avtalsår och många förhandlingar har kört fast eller varit på väg att köra fast. Handels avblåste sitt varsel i allra sista stund, däremot har Kommunal gått ut i konflikt för sina personliga assistenter. Även mitt förbund och min bransch, SEKO Tele, har varslat om strejk då förhandlingarna med Almega inte gått framåt.
Strejk är ett kraftfullt vapen, det har märkts otroligt väl senaste tiden då det är flera förbund som varslat och enbart det har räckt till för att ett avtal ska komma till stånd. En arbetsgivare vill inte ha strejk. Många inom fackförbundet vill inte heller ha strejk, och det är klart att man skulle föredra ett bra avtal! Ibland måste man dock konflikta. Vi KAN inte bara förlita oss på arbetsgivarnas goda vilja och vi KAN inte gå med på att teckna dåliga avtal! Kollektivavtalen är grunden för våra löner, för våra förmåner, för våra villkor, för våra rättigheter – men också våra skyldigheter. Många tycks glömma det där – att avtalet faktiskt är skrivet av två parter. Vi tvingar inte arbetsgivarsidan till något – vi förhandlar.
Men ja, det är som sagt onekligen ett spännande avtalsår. Varje gång ett förbund i LO-samordningen lade ett sympativarsel till förmån för Handels så rös jag, det var ett så tydligt tecken på solidariteten som finns mellan olika fackförbund. Tillsammans ÄR vi starka, det är ett faktum. Något jag också märkt av är att det senaste tiden pratats mer om facket än nånsin under min fackligt aktiva tid. Och då menar jag inte i media främst, utan bland mina kamrater och bland de jag känner som inte är medlemmar. Än. För nu tycks de ha sett vilken skillnad vi kan göra i vår rörelse. Och hur mycket större skillnad vi skulle göra om vi var ÄNNU fler.
“Enade vi stå, söndrade vi falla!”
Anny Berglin