En sak jag lagt märke till senaste tiden är att man använder begreppet “omöjligt”. Vi kan inte förbjuda vapenexport till diktaturer – det är omöjligt. Vi kan inte säga nej till att privata företag gör supervinster inom vård och omsorg, skattepengar som de sedan tar med sig utomlands – det är omöjligt. Det går inte att förbjuda bemanningsföretag – det är omöjligt. Ett helt jämställt samhälle? Omöjligt. Ett samhälle utan rasism? Omöjligt. Lika lön för lika arbete? Omöjligt.
Och jag är så less på det ordet. Ingenting är i praktiken “omöjligt”, bara mer eller mindre svårt. Det första steget för att göra något möjligt är dock att göra ett ställningstagande. Om tillräckligt många tycker samma sak så krävs det att någon typ av aktion sker, att man handlar på något sätt. Nej, jag har ingen lösning på alla problem. Jag kan inte supermycket om politik.
Men jag kan min historia. Jag vet hur arbetarrörelsen vuxit fram och hela tiden fått höra “Det är omöjligt” – allmän och lika rösträtt, semester, 8 timmars arbetsdag. Varför ska vi då stanna upp nu, lägga armarna i kors och säga “Nänänä, si di går icke!”. En känsla föder en idé, en idé föder en tanke och en tanke föder oftast någon typ av handling. Jag menar, vi kan väl iallafall försöka?
Det är därför jag just nu lutar mer åt (V) än åt (S), för att de ändå vågar ta vissa modiga ställningstaganden som inte (S) vågar göra. Jag kanske är naiv, men hellre naiv än uppgiven. Jag kanske är osmart som tänker så här, men det struntar jag i. Det är min rätt att framstå både som naiv och osmart. Jag har fått ta ganska mycket skit sedan jag gick ur (S) och började luta lite mer åt vänster men det gör mig inget. För jag tror att det enbart är nyttigt att lyfta blicken och se sig omkring, granska vad andra kan erbjuda. En vacker dag går jag nog tillbaka till (S) för jag är sosse i själ och hjärta.
Men just nu behöver jag modiga, stora uttalanden och ställningstaganden. Såna som andra skrattar åt och rynkar på näsan åt, kallar korkade. Såna som andra säger “omöjligt” om. För en sak har mitt liv lärt mig – “omöjligt” är ett förbaskat tråkigt ord.
Anny Berglin
Vi säger: Ooooohhhh… Möjligt!:)
ATT vi gör!
Det där kan jag skriva under på! Det är otroligt trist att storslagna planer och idéer blir nerskjutna som omöjliga, när man i själva verket bara vill ha ett mål och en idé.
Ett 100% jämställt samhälle tror jag t ex är omöjligt i praktiken, men det hindrar väl inte att vi kan ha det som absolut mål?
Inte heller jag tror på ett 100% jämställt samhälle, åtminstone inte i vår livstid eller våra barns livstid. Men som sagt, det är ju inte ett giltigt skäl för att lägga ner arbetet och säga "Äh, vi nöjer oss här…"