För någon dag sedan hittade jag en artikel i Aftonbladet: http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14261140.ab
Att läsa det här gav mig ont i magen, som alltid när jag läser om riktigt usla arbetsförhållanden. Inte enbart för att jag känner med personerna som råkar ut för det, utan också för att det känns som att det händer oftare och oftare. Se bara på bemanningsbranschen! Häromdagen läste jag om att Uniflex, Sveriges största bemanningsföretag, fuskar för att slippa ge sina anställda lön. Trots att de går med vinst.(http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=4923009)
Samtidigt får vi, eller iallafall jag, allt oftare höra hur synd det är om arbetsgivare. Att det är så ruskigt svårt att sparka folk, att man som arbetsgivare inte har någon makt överhuvudtaget. Det känns som att fokus sakta börjar flyttas från arbetstagarens rättigheter, till arbetsgivarens rätt. Det skrämmer mig. Enormt mycket.
Jag hoppas innerligt att med en socialdemokratisk ledare, med sina fötter djupt grundade i fackföreningsmyllan, kommer arbetsmarknadsfrågor få stort fokus i debatterna. A-kassan måste höjas, bemanningsföretag måste få restriktioner precis som timtidsanställningar, fackföreningsrörelsens arbete måste belysas och arbetsgivare måste inse att vinst inte enbart kan gå ner i deras fickor – en viss del måste även gå till arbetstagaren. För utan arbetskraft blir det ingen vinst överhuvudtaget.
Anny Berglin