Min frånvaro på den här bloggen är stor, det vet jag. Just nu går all energi åt http://interasistmen.se eftersom det finns många som bloggar fackligt och politiskt – men knappt någon alls som gör det vi på Inte rasist, men… gör.
Men idag måste jag skriva här. Idag går det inte att negligera den här bloggen. Idag är det ett år sedan det ofattbara hände, sedan en ensam man tog 77 liv i Norge. Ett attentat riktat mot norsk arbetarrörelse, mot våra bröder och systrar. Våra kamrater. Det hade lika gärna kunnat hända här. Jo, det hade faktiskt det för Breivik är inte ensam med sina tankar, långt ifrån. Däremot är han den ende som använt våld som vapen.
Varje dag sprids främlingsfientliga, kulturhatande och ofta rent rasistiska åsikter. Det märks tydligast på nätet, kanske för att människor där kan vara anonyma. Men det märks även vid köksborden, fikarasten, diskussioner på krogen. Och vet ni vad? Det är vår förbannade plikt att säga ifrån!
Det är vår plikt, arbetarrörelsens skyldighet, att aldrig någonsin acceptera sådana åsikter. Vi får aldrig bli för rädda för att protestera, kämpa emot, övervinna med argument. Vi får aldrig någonsin backa, tänka “Den där diskussionen får någon annan ta”. Det är läskigt, man får ta otroligt mycket skit och ibland rena hot. Men vad är valet? Att medvetet vända bort blicken och ignorera? Det funkar inte. Låter vi ogräset spridas så kommer vi snart stå i det till midjan.
Arbetarrörelsens viktigaste ord är solidaritet. Det är vår grund, arbetarrörelsens självaste kärna och själ. Vårt hjärta och vår drivkraft. Och vår solidaritet ser inga nationsgränser, gör ingen skillnad på hudfärg eller bryr sig om religion eller kultur. Vår solidaritet omfattar alla – och den måste vi alltid kämpa för!
Vågar jag, så vågar du. För vi är inte ensamma. Vi är många, vi är starka, vi tror på vår sak och det allra viktigaste – vi tror på människors lika värde.
Anny Berglin
